Hejdå landstinget

I morse gick jag av mitt sista arbetspass på landstinget. Jag kände mest en enorm lättnad, men också visst vemod då jag jobbat innanför dess väggar i 10 år.

Jag har den senaste tiden mött så mycket kärlek från en del arbetskamrater. Egentligen redan efter min operation i december då många uttryckte genuint intresse för mig och mitt mående men särskilt nu efter min uppsägning då många vittnar om att de uppskattat mig som arbetskamrat och att de kommer att sakna mig. När man gnetar på där i vardagen är det inte så lätt att uppfatta den uppskattning som faktiskt finns där runtomkring en. Så många varma kramar jag fått den senaste veckan har jag inte fått på länge.

Ett litet uns av bitterhet kan jag dock känna och det mot min närmaste chef. Den varma kramen igår morse, när hon ville säga hejdå för att vi inte skulle ses mer, urholkas av att hon inte tagit några initiativ till att tala med mig om det faktum att jag plötsligt säger upp mig efter tio år. Jag menar det är en ganska lång tid! Och jag har alltid trott att jag gjort ett ganska bra jobb. Jag har inte varit den mest drivna i att utveckla förändringar eller varit någon idéspruta i utvecklingsfronten men jag har alltid fått bra omdömen på medarbetarsamtal och uppmuntran att "fortsätta jobba som jag gör". Inte en enda gång har jag känt att chefen kanske inte gillar mig eller att någon annan har något att klaga på. Tvärtom faktiskt, jag har alltid känt mig omtyckt.

Därför känner jag mig lite kränkt över att chefen inte bemödat sig att åtminstone av artighet att fråga mig varför jag valt att sluta. Det borde ligga i hennes intresse att ta reda på det för verksamhetens skull om inte annat. Hon verkade besviken över att jag inte ville komma på sommarfesten hemma hos henne där de tänkt att tacka av mig. Men anledningen att jag inte kände mig sugen på att gå dit var just ointresset jag mött. Det känns som att mig kunde man både ha och mista, whatever liksom. Inte värt att ens fråga över anledningen tydligen.

Det jag funderar lite på är hur olika arbetsgivare ser på samma person som arbetskraft. Jag har tio års erfarenhet och har hunnit lära mig det mesta som förekommer på en lungavdelning. Inklusive avancerad apparatur, högspecialiserad vård av respiratorpatienter med eller utan tracheostomi. Mig släpper de iväg för att i slutändan ersättas av en nyexad sjuksköterska eller kanske en bemanningssköterska utan erfarenhet av just den specialiserade vården. Utan att ens fråga om min uppsägning berodde på missnöje eller vilja att gå vidare i karriären.

Jag var på anställningsintervju hos kommunen och togs emot med öppna armar och anställdes 2 timmar efter intervjun. Jag antar att de tyckte att jag hade något att erbjuda.

Sen kan man tro att de inom kommunen kanske var mer desperata och verkligen behövde någon, vem som helst, till tjänsten, men jag hävdar att bristen på sjuksköterskor är lika stor hos både kommun och landsting. Dessutom är jag den andra sjuksköterskan som anställs denna vår. Jag frågade om det och fick höra att de fått möjlighet att anställa en till sjuksköterska för att verkligen kunna uppfylla målen med verksamheten. Att deras grundbemanning varit två st ssk men att de fått möjlighet att utöka.

Lungan har förlorat många sjuksköterskor på ganska kort tid och redan hankar sig fram med bemanningssjuksköterskor och har i över ett år fått avstå från tracheostomerade patienter pga bristen på utbildad personal.

Nåja, jag är glad att jag nu har tre veckors semester att se fram emot och därefter ett nytt kapitel i mitt arbetsliv. Det kan inte ens det ovannämnda grumla.