Har i helgen haft ansvaret för både Vallby- och Oxbackens servicehus. Jourtelefonen i fickan och några planerade insatser förstås.
Helgen gick bra. Men jag fick vatten på min kvarn att jag ogillar att åka taxi. Jag tycker att den på något sätt intima närvaron som uppstår i en personbil där två personer färdas blir jobbig när man inte känner den andra personen. För min del präglas taxifärderna av en pinsam tystnad. Kallpratet i en taxi är alltid krystad. Annars också i och för sig, ibland nödvändigt om man vill framstå som en socialt fungerande människa. Men två okända, nyktra, professionella människor som inte önskar någon relation med varandra gör att jag egentligen hellre sitter tyst. Jag drabbas av ångest och vet inte ens om jag ska sätt mig i baksätet eller framsätet.
Till att börja med tror jag inte att chauffören bryr sig det minsta. Men jag står där på gatan och väntar och sätter mig i baksätet. Har redan ångest för att jag väljer baksätet som signalerar "låt mig vara ifred". Resan går i tysthetens tecken och jag känner mig asocial.
Nästa gång sätter jag mig i passagerarsätet i en plötslig släng av "var som vanligt folk, och inte så stel" och känner mig då tvungen att kallprata lite med chauffören. Tackar gudarna för att resan bara tar några minuter.
På tillbakaresan tycker jag mig känna igen chauffören och då kan jag inte sätta mig i baksätet ifall det verkligen var han som körde mig förra gången. Då kan han ju tro att jag hade något emot att sitta fram och potentiellt prata med honom. Västerås är en liten stad och det visade sig att jag åkte med samma taxichaufför två gånger denna dag.
Och på den vägen är det, jag minns inte vem jag åkte med så då måste jag sitta i framsätet. Och jag har inget att säga så jag sitter där tyst och socialt hämmad och bara räknar minuterna tills jag är framme. Jag hatar att åka taxi!
Helgen gick bra. Men jag fick vatten på min kvarn att jag ogillar att åka taxi. Jag tycker att den på något sätt intima närvaron som uppstår i en personbil där två personer färdas blir jobbig när man inte känner den andra personen. För min del präglas taxifärderna av en pinsam tystnad. Kallpratet i en taxi är alltid krystad. Annars också i och för sig, ibland nödvändigt om man vill framstå som en socialt fungerande människa. Men två okända, nyktra, professionella människor som inte önskar någon relation med varandra gör att jag egentligen hellre sitter tyst. Jag drabbas av ångest och vet inte ens om jag ska sätt mig i baksätet eller framsätet.
Till att börja med tror jag inte att chauffören bryr sig det minsta. Men jag står där på gatan och väntar och sätter mig i baksätet. Har redan ångest för att jag väljer baksätet som signalerar "låt mig vara ifred". Resan går i tysthetens tecken och jag känner mig asocial.
Nästa gång sätter jag mig i passagerarsätet i en plötslig släng av "var som vanligt folk, och inte så stel" och känner mig då tvungen att kallprata lite med chauffören. Tackar gudarna för att resan bara tar några minuter.
På tillbakaresan tycker jag mig känna igen chauffören och då kan jag inte sätta mig i baksätet ifall det verkligen var han som körde mig förra gången. Då kan han ju tro att jag hade något emot att sitta fram och potentiellt prata med honom. Västerås är en liten stad och det visade sig att jag åkte med samma taxichaufför två gånger denna dag.
Och på den vägen är det, jag minns inte vem jag åkte med så då måste jag sitta i framsätet. Och jag har inget att säga så jag sitter där tyst och socialt hämmad och bara räknar minuterna tills jag är framme. Jag hatar att åka taxi!
Kommentarer
Skicka en kommentar