Livets obarmhärtiga nyckfullhet

Tänk så fort man kan förlora allt man trott på. All trygghet man vilar sin tillvaro på.

Jag syftar på att jag för ca 7 veckor sedan fick veta att min man ville separera.

Och på den vägen är det.

Jag kan inget göra mer än att acceptera.

Och accepterar gör jag fast jag samtidigt skriker att "Det är fel!" "Du ger upp för lätt, du lät inte mig få tillgång till dina tankar så att jag också kunde kämpa för oss", och mycket till som jag vill säga.

Faktum är att vi numer är skilda. Som en blixt från en klar himmel.

Och jag klarar mig. Men blir aldrig densamma mer.






Kommentarer