Wislawa Szymborska in memorian

Ett år sedan min favoritpoet Wislawa Szymborska gick ur tiden. Hon föddes 2 juli 1923 i Polen och avled alltså 1 februari 2012. Förutom att skriva genial poesi skrev hon även för olika litterära magasin och översatte litteratur från franska till polska. Sin första dikt fick hon publicerad 1945. Hon har gett ut fem diktsamlingar på svenska och 1996 fick hon Nobelpriset i litteratur.

Motiveringen till hennes pris lyder: "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet".

Vill gärna visa några av de dikter som jag fastnat för och hoppas att ni ser något fint i dem så som jag gör:

Allegro, ma non troppo

Du är vacker - säger jag till livet-
mera yppigt kan det inte vara,
mera grodlikt och näktergalet,
mera myrlikt och fullt av frön.

Jag försöker behaga det,
ge det smicker, ge det blickar.
Först av alla bugar jag mig
med en blick av ödmjukhet.

Jag springer ifatt det från vänster,
jag springer ifatt det från höger,
och blir till mig av förtjusning,
och faller i stoftet av beundran.

Vilka nycklar har den pigan,
vilken blånad dessa bär -
aldrig någonsin hade jag trott det
om jag inte blivit född!

Det finns inget - säger jag till livet -
som kan mäta sig med dig.
En likadan kotte finner jag inte,
inte en bättre och inte en sämre.

Jag prisar det storsinta, det påhittiga,
fart och fläkt och noggrannhet,
och vad mer - vad kommer sedan -
trolleri och svart magi.

Bara inte förolämpa,
ej förarga, hetsa upp.
Sedan hundratusen år minst
har jag ställt mig in och smilat.

Jag drar i livet i kanten på bladet:
har det stannat? har det lyssnat?
Kanske en stund, bara en gång,
varthän går det - har det glömt?



Löken

Löken är något annat den.
Den har inget innandöme.
Löken är sig själv tvärs igenom,
till högsta graden av lökighet.
Lökaktig till det yttre,
lökartig ända ner i roten,
skulle den kunna se in i sig själv
utan att förfäras.

I oss så mycket främmande och vilt
som knappt än täcks av huden,
ett invärtes inferno finns i oss,
en våldsam anatomi,
men i löken bara lök,
inga tillkrånglade tarmar.
Den är flerfaldigt naken,
innerst inne sig lik.

Löken är ett samstämmigt vara
en lyckad skapelse är löken.
I den ena helt enkelt den andra,
i den större ryms den mindre,
och i nästa följande,
dvs. den tredje och den fjärde.
En centripetal fuga.
Ett eko komponerat till en kör.

Löken, den förstår jag:
världens mest välskapta mage.
Den omger sig själv med glorior
till sin egen ära.
Inuti oss - fett, nerver, ådror,
slem och sekret.
Och vi förvägras
perfektionens idioti.



Kläder

Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er
kappor, jackor, koftor, blusar,
av bomull, ylle, polyesterull,
kjolar, byxor, strumpor, trosor,
lägger dem, hänger dem, kastar dem över
stolar, bänkar, britsar, skärmar;
än så länge, säger doktorn, ingen fara,
klä på er igen, vila ut, res bort,
medicin utifall, till natten, efter maten,
kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt;
där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda,
och ni som förmodade, och han som misstänkte,
dags att knäppa, knyta med ännu darrande händer
tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena,
bältena, knapparna, slipsarna, kragarna,
och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna,
den skrynklade prickiga, randiga, blommiga,
rutiga scarfen
med plötsligt förlängd användbarhet.



Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och däför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammansträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.



Katt i tom våning

Dö - så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så får man inte göra mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.



Glädjen att skriva

Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
som speglar dess mule likt en kopia?
Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?
Det står på fyra ben lånade från sanningen,
och spetsar öronen under mina fingrar.
Tystnad - det ordet prasslar också över papperet
och för åt sidan
de av ordet "skog" föranledda grenarna.

Över det vita papperet lurar de på språnget
bokstäverna som kan hamna fel
de ansättande meningarna,
från vilka ingen räddning finns.

I bläckdroppen finns en betydande reserv
av jägare med spejande blickar,
redo att rusa ner för den branta pennan,
omringa rådjuret och lägga an.

De glömmer att det här inte är livet.
Andra lagar råder här, svart på vitt.
Ett ögonblick varar så länge som jag vill,
det låter sig uppdelas i mindre evigheter
fulla av kulor hejdade i flykten.
För evigt händer om jag så befaller, ingenting.
Utan min vilja kan inget löv falla
eller grässtrå krökas under hovens punkt.

Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?

Glädjen att skriva
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.


Tre högst besynnerliga ord

Medan jag säger ordet Framtid
blir första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad
bryter jag den

Medan jag säger ordet Ingenting
skapar jag nånting som inte  ryms i något intet.



Foto från internet



Kommentarer

  1. Oj, vi har ju läst dessa dikter förr <3 Men "Kläder" har jag inte läst tidigare. Så BRA den är!!! KRAM: Ditt fräken

    SvaraRadera

Skicka en kommentar