Intryck första veckan

Idag har jag haft en ny mage i en vecka. Fysiskt var det jobbigt de första tre dagarna med en del smärta i magen. Jag antar att smärtan mest berodde på gas som behövde ut om jag ska vara ärlig men sen fanns där också en ömhet som fortfarande till viss del kvarstår idag. Fösta dygnen kunde jag inte ligga på sidan men det går bra nu. Däremot kan det ömma ibland om jag rör på mig oförsiktigt, sträcker eller böjer mig för hastigt. Eller vänder mig om i sängen utan att tänka mig för.

Det var svårt med näringsintaget i början, jag fick inte i mig varken soppa eller vatten. Det var ytterst få av de olika sortes flytande soppor jag kunde förmå mig att dricka. Soppor jag gillat förut var så motbjudande nu att jag mådde illa bara jag såg den tomma skålen på diskbänken. Då är det inte lätt att äta. Vattnet smakade inte alls som förr, jag har alltid gillat att dricka vatten och drack lätt två liter per dag under flytperioden. Men nu smakade vattnet extrem sött och kvalmigt. Varje klunk fick jag tvinga i mig så inte blev det några 1½ liter här inte.

Skulle ju leva på flytande föda hela första veckan men jag gav upp på torsdagen eller om det var på fredagen och bad dottern gå och köpa knäckebröd och mjukost eftersom jag trodde att jag skulle svälta ihjäl! Själv orkade jag inte ens tänka på att gå till affären några hundra meter bort. Och på den vägen är det. Har nu ätit puré eller lättuggad mat i flera dagar och mår bättre. Är noga med att tugga ordentligt även om jag fortfarande har en tendens att äta för fort. Jag har liksom inte riktigt tålamod att lägga ner skeden mellan varje tugga och  filosofera en stund innan jag tar nästa tugga. Måste öva mer på det helt enkelt.

Har dumpat en gång (på frukostvälling) och ätit för mycket en gång med obehag som följd. Bara gå och lägga sig och vänta ut det. Det tar någon vecka att komma på grunderna hur man ska bli kompis med sin nya mage och sen tar väl finliret flera månader.

Det om det fysiska. Det som verkligen förvånar mig att jag reagerade så starkt känslomässigt. Från hemkomsten och fyra dagar framåt kände jag mig väldigt nedstämd och under isen. Jag tappade lusten med allt och låg mest i sängen och tittade på tv. Sov mycket när som helst på dygnet. Grät en hel del och var mycket lättirriterad på dottern som jag bor med (som verkligen inte förtjänar det utan har hjälpt mig på alla tänkbara sätt) och vänner som vänligt ringt och hört sig för hur jag mår. Tror nog att jag var väldigt otacksam att prata med även om jag försökte dölja att jag helst bara ville vara ifred.

Vändningen till det bättre kom på lördag natt. Min dotter och mellansonen hade varit på krogen och båda kom inramlande mitt i natten. Jag låg vaken och stirrade på tv i min säng och fick då höra att de varit lite strul på krogen. Den ena av dem var ledsen pga en händelse och den andra hade fått gå in och försvara sitt syskon och där nånstans fick jag rycka in som mamma och trösta och prata och ge råd och hjälpa. Hade bra samtal med ungdomarna där på natten och efter det har jag mått toppen.

Jag har naturligtvis försökt analysera hur jag som alltid varit realistisk och psykiskt stark kunde reagera så här på något som jag gått och väntat på i över två år och verkligen hunnit förbereda mig på. Jag har väl några tänkbara orsaker till min reaktion:

  • Trots att jag under min väntan hunnit tänka på allt minst tusen gånger, funderat på för- och nackdelar, hur det kommer att bli efteråt med de inskränkningar i det "normala", invanda och trygga livet så kan man aldrig förstå innan hur det verkligen känns. Och under väntan är man trots allt mest fokuserad på att äntligen få det där slutgiltiga godkännandet och op-datumet så livet efteråt och alltings oåterkallelighet är inget man känslomässigt förstår förrän efteråt. 
  • Strulet med mat och dryck i början
  • Att det kändes svårt för mig att vara patient och så utlämnad då jag inte är van vid det. Tvärtom är jag van att klara mig själv som bott utan andra vuxnas hjälp i över 15 år. Och mitt yrke är att vårda sjuka och själv vara den starka som hjälper och lär ut. Trots utmärkt bra vård och bemötande på sjukhuset var det mycket jobbigt för mig att vara patient.
  • Jag kände mig väldigt svag och nästan skadad när jag tilltufsad kom hem och skulle leva mitt nya liv.
Varför det vände just på lördagen kanske berodde på att jag fick en uppgift och fick känna mig behövd igen när jag kunde hjälpa ungdomarna och jag därmed kunde sluta vältra mig i mina egna bekymmer? Ja, jag vet inte, jag är verkligen ingen psykolog utan det är bara en gissning. 

Hur som helst så även i de mörkaste stunderna så visste jag inom mig att jag bara var i en normal svacka och att det skulle vända av sig själv när jag tröttnade på att ligga i sängen och tycka synd om mig själv :-) Men jag hade tänkt ge mig söndagen också och sen försöka kavla upp ärmarna på måndagen (idag) och komma igen. Men det var ju bra att jag kom till sans tidigare än beräknat.

Jag berättar detta då det kan vara bra att veta att det kan dyka upp oväntade reaktioner på en sån här stor förändring. Och jag tror att det är helt normalt. Men har man tendens att må dåligt över saker och kanske inte har styrkan att komma igen på egen hand så ska man söka hjälp. Och det är nog bra om man är lite beredd att det kan hända. 

Kommentarer

  1. tja ja råka läsa lite härodär i din blogg o ja vill ba säga att ja e glad att du har genomgått dendär operationen nu o ja hoppas du mår bra. fressten, ja gillar nya lampan fan ;) en lysande lampa ist för en lös kabel hehe.

    SvaraRadera
  2. Hej Albin
    Jag är också glad för det, känns på ett sätt som att jag nu kan börja om mitt liv och det känns befriande.
    Hoppas att du har det bra!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar